Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

 Jag har läst väldigt få grafiska romaner ska erkännas. Men något med den här gjorde mig nyfiken och ojoj, vilken smäll rakt in i hjärtat! Boken är en självbiografisk berättelse om Jenny, som växer upp i en familj oförmögen till att visa känslor och kärlek. Historien utspelar sig under 70 och 80-talet och fokuset ligger på relationen mellan Jenny och hennes föräldrar. Jennys familj är, som det ser ut, en helt vanlig familj. Men bakom stängda dörrar är allting helt annorlunda. Föräldrarna är där, men de finns inte där. De tittar men de ser inte. De hör men de lyssnar inte. Vid minsta känsloyttring vänds ryggarna bort. Jenny förväntas lära sig allting själv, att inte gråta, att inte vara bråkig, inte ifrågasätta.

Historien inleds med att Jenny själv väntar sitt första barn. När hon plockar fram sin gamla spjälsäng ser hon att den är full med klösmärken. Då börjar hon tänka tillbaka på sin egen barndom. Hemmet och familjen är för de flesta en trygg punkt, men för Jenny är det inte så. Hon har visserligen mat på bordet och rena kläder, men tryggheten saknas. Den kärlek och omsorg hon går miste om under dagarna försöker hon ta igen under nätterna. Hon kryper upp i sängen hos sina sovande föräldrar och tankar närhet. Deras ryggar luktade så gott. 

Det är en väldigt ensam barndom som skildras. Jenny ser fram emot tisdagseftermiddagar då det är kyrkans barntimmar. Det är ett av ytterst få tillfällen Jenny får dela med sig av personliga berättelser, bli lyssnad på. Där får hon känna att hon spelar roll. Familjemönstret fortsätter genom Jennys tonår ända upp i vuxen ålder. Då tar hon itu med sina demoner.

Jennys historia går rakt in i hjärtat. Det är så otroligt sorglig läsning och det gör ont i mig när man förstår varför spjälsängen var full av klösmärken. Men trots att berättelsen är kantad av mörker är det ändå en resa mot det ljusa.  Att våga möta sitt eget mörker, att våga bryta mönster. Det är modigt på riktigt. 

Detta var en av mina starkaste läsupplevelser på länge. Fruktansvärd men så välskriven, välillustrerad och stark.

Missat Samtal av Nora Dåsnes

Missat samtal är en grafisk roman skriven av Nora Dåsnes. Grafiska romaner är en genre som jag vanligtvis inte brukar läsa, men temat för boken fångade mig och nu sitter jag här och skriver en kort sammanfattning. Missat samtal utspelar sig i tiden efter 22 juli 2011, då 77 människor miste livet i terrorattentatet Utøya och regeringskvarteret i Norge. Terrorattentatet är det värsta i Norges sedan andra världskriget och gärningen utfördes av norrmannen Anders Breivik, han dömdes till minst 21 års fängelse. Handlingen i Missat samtal cirkulerar kring Rebekka och hens familj och vänner. Hur deras liv såg ut efter attentatet, hur de drabbades samt hur olika vi är på att hantera sorg och saknad.  

 
Huvudkaraktären Rebekka och hens bästa vän Fariba ska precis börja gymnasiet när historien börjar. Rebekka har svårt att släppa det som hände under sommaren, medan Fariba vill se framåt och fokusera på den nya skolan. Hon engagerar sig politiskt och ser till att hon och Rebekka blir inbjudna till olika fester, något de inte blev under högstadietiden. Rebekka däremot vill skriva och undersöka olika händelser, och hon vill veta varför gärningsmannen/ valde att döda så många människor den dagen. Hen är fast i det förflutna och istället för att fokusera på den nya killen Daniel som verkar intresserad av hen, stöter hen bort honom och även Fariba. När man läser historien får jag en känsla av att Rebekka är orolig över sin bror, som är deprimerad och bara är hemma och spelar spel som går ut på att man ska döda människor. Kanske är Rebekka rädd att hens bror ska begå liknande brott som Breivik gjorde. 

Jag minns när nyheten kring attentatet nådde mina öron; jag hade också sommarlov precis som karaktärerna i romanen, men till skillnad från Rebekka skulle jag till hösten börja trean på gymnasiet. Jag minns att vi diskuterade vart vårt samhälle är på väg, varför finns det så mycket ilska/hat i världen. Dessa tankar får läsaren reflektera över i Dåsnes grafiska roman, samt existentiella frågor. Illustrationerna är levande och melankoliska, språket påminner om vardagligt talspråk. Illustrationerna går i en gråaktig ton som visar vardag och drömvärld, men varvas ibland med en röd som ska illustrera dåtid. Dagen då terrorattentatet ägde rum. Jag tycker att det är talande och vackert att använda olika färger för att skilja på nutid och dåtid, samt verklighet och dröm.   

 

Alltid hejdå av Alma Thörn

Denna serieroman fångade mig från första rutan. Den utspelar sig i två tidsplan, vi får följa Alma 2004 i Umeå och hennes mamma Johanna 1977, i Malmberget. Alma hittar sin mammas dagbok när hon måste ge sig iväg till sin pappa i Bohuslän på sommarlovet, fast hon inte riktigt vill lämna sin mamma och sin bästis. I den kan hon följa sin mammas tankar kring hur hon hade det när hennes föräldrar skildes och hon själv skulle välja vilken förälder hon skulle bo med. Båda historierna är så drabbande om hur det är att vara barn och navigera bland vuxna i konflikt och försöka göra rätt fast man inte riktigt förstår och hur ensam man kan bli i de känslostormar som rörs upp när man står mitt emellan. Jag älskar den här romanen för hur den är ritat och skriven och hur den ställer sig på barnets sida och hur det visar hur mönster kan brytas ifall man, på riktigt, försöker förstå. Den visar också väldigt tydligt att det kan finnas fler viktiga vuxna i barns liv, förutom släktingar, som har livsavgörande betydelse, det är lätt att glömma bort.
 

Jag håller tiden av Åsa Grennvall

Åsa Grennvall skrev om sin barndom i sin förra bok deras ryggar luktade så gott, där hennes alter ego Jenny, blev allvarligt försummad känslomässigt och får dras med följderna av det i hela sitt liv. I Jag håller tiden har Jenny i boken blivit vuxen och fått egna barn och tänker sig att hennes pappa kanske kan få möjlighet att lära känna sina barnbarn. Jenny försöker och försöker, stångas med mörka känslor, bakslag och fortsatt försummelse, men kanske finns ändå en möjlighet till försoning? Återigen har Åsa Grennvall skrivit en fantastisk bok som går rätt in i hjärtat, den grafiska romanens form förstärker känslan och kan inte lämna någon oberörd.

 

Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

Om jag tänker på en riktigt hemsk barndom är det nära till hands att tänka på närhet till våld av olika slag, alkoholmissbruk och incest. Men tänk dig att i stället växa upp i en familj där du blir försummad känslomässigt. Ingen vill lyssna på dig, ingen vill lära dig något eller förklara saker för dig, ingen vill ta dig på allvar utan gillar att förlöjliga dig istället och ingen tar någonsin på dig eller tröstar dig när du är ledsen.  När någonting oförklarligt inträffar i ditt liv har du ingen att fråga. I Åsa Grennvalls bok deras ryggar luktade så gott får vi möta Jenny som växer upp under 70- och 80-talen och har det precis så, en barndom full av känslomässig försummelse av människor som inte begriper och därför inte kan ställas till svars. I den grafiska romanens form där bild och text samverkar blir budskapet så tydligt och berättelsen oerhört drabbande.