En kvinna anländer till ett hus i den österbottniska skogen, en gård som hon fått i arv av sin nyligen avlidna mor. Gården heter Nevabacka och nu får vi följa med på en nästan fyrahundraårig svindlande berättelse om gården och dess ägare. Vi får läsa om Stora ofreden och missväxtåren, emigrationen till Amerika och vinterkrigets utbrott. Om livet och människorna, arbete och kärlek. Maria skriver om naturens alla väsen, om vikten av att hålla sig väl med skogsfolket. Hur skör naturen är och vårt ansvar att ta hand om den. Ingenting är beständigt. Maria påminner oss om att allting är till låns och att det förpliktar. En fin bok om att känna tillhörighet och samhörighet.
Selja Ahava är Finlands nya stjärnskott på författarhimlen och här är den första av hennes böcker översatt till svenska. Den handlar om Saara och hennes uppväxt, men kanske ännu mer om ödets nycker och varför vissa saker händer fast de bara inte kunde hända. Eller att det som verkligen borde ha hänt inte händer alls. Saaras mamma dör när hon blir träffad av ett isblock som lossnat från ett flygplan medan Saaras faster vinner storvinst på lotto, inte en utan två gånger. Vi får möta flera helt osannolika människoöden, följa Saaras familj i kölvattnet av det som hände och det som inte hände. Hur tar man itu i med resten av livet när osannolika saker har hänt? Hur navigerar man med faktum som är för svåra att ta in eller helt omöjliga att göra någonting åt?
Inlägg
