Happy Hunger games! May the odds be EVER in your favor!
Vi befinner oss i Panem, det som en gång var USA. Landet styrs
med järnhand av den enorma huvudstaden. Runt den finns de 12 distrikten som
kämpar för att överleva i en värld som ständigt kontrolleras av huvudstadens
vakande öga. För längesedan försökte distrikten att göra uppror mot
huvudstaden, men misslyckades.
Sextonårige Haymitch Abernathy i
distrikt 12 gör sitt bästa för att inte tänka på den stundande slåttern. Han vill
bara att dagen ska vara över så att han kan andas ut och fortsätta sitt liv med
sin familj och sin stora kärlek.
När hans namn ropas ut under slåttern, krossas alla hans
drömmar. Han slits bort från sina nära och förs till huvudstaden i sällskap med
tre distriktskamrater. På plats förbereds de på att bli instängda i arenan. Men
trots att han inte hyser några förhoppningar om att någonsin se distrikt 12
igen, vaknar också något annat i Haymitch. En gnutta av trots. Om han ändå ska
dö, så ska han se till att han ställer till saker för huvudstaden innan dess. Han
tänker förstöra arenan.
Denna bok utspelas 24 år innan originalböckerna och
Hungerspelen håller fortfarande på att formas till det brutala spektakel vi
senare känner igen. I Sunrise on the reaping ligger fokus mycket på
huvudstadens propaganda och förtryck. Huvudpersonen i boken, Haymitch, är den
som senare agerar handledare åt Katniss och Peeta i originalböckerna. Då är han
en nedbruten, alkoholiserad man med skarp tunga och mörk humor. Hur blev han sådan?
Hur såg hans Hungerspel ut? Vad tvingades han göra för att överleva? Äntligen
får vi svaren! Haymitch är en karaktär som jag alltid har tyckt om och jag är
glad över att hans historia äntligen berättas. Tempot i boken är rappt, språket
flyter på. Det är plattan i mattan från start och jag älskar det! Den unge
Haymitch är något helt annan än den vresige man vi träffar i originalböckerna.
Den här Haymitch är fylld av kärlek och drömmar.
I likhet med tidigare böcker i serien är det
en rå och brutal värld som skildras och man lämnar inte Panem oberörd. Om man
har läst de andra böckerna i serien så vet man hur den här boken slutar, men
det spelar liksom ingen roll, jag fastnar i historien oavsett. Vissa av karaktärernas
interaktioner känns lite forcerade och det är lite väl många sångtexter för min
smak. Men jag tyckte mycket om boken och skulle gärna se ytterligare bakgrundsböcker
för andra karaktärer i Hungerspelens universum.


.jpg)


