Åsa Grennvall skrev om sin barndom i sin förra bok deras ryggar luktade så gott, där hennes alter ego Jenny, blev allvarligt försummad
känslomässigt och får dras med följderna av det i hela sitt liv. I Jag håller tiden har Jenny i boken blivit vuxen och fått egna barn och tänker sig att
hennes pappa kanske kan få möjlighet att lära känna sina barnbarn. Jenny försöker
och försöker, stångas med mörka känslor, bakslag och fortsatt försummelse, men kanske
finns ändå en möjlighet till försoning? Återigen har Åsa Grennvall skrivit en
fantastisk bok som går rätt in i hjärtat, den grafiska romanens form förstärker
känslan och kan inte lämna någon oberörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar