Historien inleds med att Jenny själv väntar sitt första barn. När hon plockar fram sin gamla spjälsäng ser hon att den är full med klösmärken. Då börjar hon tänka tillbaka på sin egen barndom. Hemmet och familjen är för de flesta en trygg punkt, men för Jenny är det inte så. Hon har visserligen mat på bordet och rena kläder, men tryggheten saknas. Den kärlek och omsorg hon går miste om under dagarna försöker hon ta igen under nätterna. Hon kryper upp i sängen hos sina sovande föräldrar och tankar närhet. Deras ryggar luktade så gott.
Det är en väldigt ensam barndom som skildras. Jenny ser fram emot tisdagseftermiddagar då det är kyrkans barntimmar. Det är ett av ytterst få tillfällen Jenny får dela med sig av personliga berättelser, bli lyssnad på. Där får hon känna att hon spelar roll. Familjemönstret fortsätter genom Jennys tonår ända upp i vuxen ålder. Då tar hon itu med sina demoner.
Jennys historia går rakt in i hjärtat. Det är så otroligt sorglig läsning och det gör ont i mig när man förstår varför spjälsängen var full av klösmärken. Men trots att berättelsen är kantad av mörker är det ändå en resa mot det ljusa. Att våga möta sitt eget mörker, att våga bryta mönster. Det är modigt på riktigt.
Detta var en av mina starkaste läsupplevelser på länge. Fruktansvärd men så välskriven, välillustrerad och stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar