Om man inte innan förstår psykologin bakom ätstörningar så får man här en förståelse för hur lätt det är att hamna snett, hur fort det går utför och hur farlig dessa sjukdomar är. Men det är inte därför man läser denna bok, tror jag. Det är för sättet den är skriven på, språket och personerna. Ja, Lia kanske mest. Lia som har förlorat sin bästa vän Cassie till ätstörningarna som förenade dem. Åh vad jag känner med henne! Natten Cassie dog ringde hon Lia 33 gånger utan att Lia svarade och hon tvingas leva med skulden, begrava sin kompis och stå emot föreställningen om att hon måste följa efter in i döden. Laurie Halse Anderson skriver också så att man förstår dragningskraften i kontrollen av maten och träningen, urkraften som krävs för att stå emot det som kroppen allra helst vill ha och fasan i att vara anhörig till någon som svälter sig, försvinner gram för gram medan man hjälplös står bredvid och ser det ske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar