Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr

Denna bok tilldelades Pulitzerpriset 2015, vilket är helt förståeligt. En äventyrlig berättelse att slukas av, en bok lämplig till semesterläsningen. Berättelsen sträcker sig från 1934 fram till krigsslutet och tyskarnas kapitulation. I korta kapitel växlar berättelsen mellan 2 huvudpersoner. Marie-Laure är blind och bor med sin far i en lägenhet i Paris, pappan jobbar på ett av stadens museer, han är hantverkare och har byggt en modell av deras kvarter för att Marie-Laure ska kunna hitta hem utan hjälp. Varje dag följer Marie-Laure med till museet under sin uppväxt, där känner hon sig trygg och bekant med omgivningarna. När tyskarna närmar sig Paris måste hon fly undan kriget tillsammans med sin pappa. Och hamnar så småningom hos sin gammelfarbror i den franska byn Saint-Malo. Parallellt får man följa barnhemspojken Werner som är otroligt teknikintresserad och bygger radioapparater tidigt för att kunna lyssna på röster från främmande platser. I den tyska byn nära franska gränser är det förutsatt att man när man blir tillräckligt gammal ska börja arbeta i gruvan. Men Werner vill inte och får möjlighet att studera på en skola för ariska pojkar, han tvingas flytta till skolan och lämnar därmed sin lillasyster kvar på barnhemmet. Under krigets kommer hans tjänster att behövas av den tyska armén och som tysk menig soldat får han se krigets grymheter på nära håll. Det är gripande människoöden man får följa. Dock kan det tyckas att krigets faser blir förskönade i berättelsen. Men språket är följsamt och berättelsen gripande, spännande och hoppingivande. Det är läsbar njutning helt enkelt.