Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman

Oceanen vid vägens slut (2014) är en barndomsskildring i vilken den vuxne berättaren inte låter vuxenperspektivet ta över, utan skildrar händelserna i enlighet med hur han som barn upplevde eller valde att tolka dem. Det får skildringen att gränsa till fantasy och det övernaturliga. Kanske kan en vuxen människa minnas sin barndom som en fantasivärld, om minnena av den tillåts stå opåverkade av vuxen logik? Berättaren reflekterar över denna skillnad mellan oförställda och tillrättalagda minnen, då han konstaterar att det visserligen inte låter rimligt, men att han tydligt minns att det stod en fungerande järnspis i barnkammaren. Scenen för berättelsen är Sussex. Utifrån miljöbeskrivningar i boken, antar jag att det är 1960-tal, men det nämns aldrig. Vi följer berättarens sjuåriga jag genom en rad dramatiska händelser som avviker från allt han dittills har lärt sig att referera till. Händelserna exponerar skoningslöst den vuxna omgivningens tillkortakommanden, och tryggheten som ett barn kan uppleva hos en vuxen visar sig vara skör. När de vuxna inte bara sviker, utan också visar sig vara farliga, hittar vår berättare lyckligtvis den stora vänskapen hos en elvaårig grannflicka. Neil Gaiman har verkat som författare sedan 1980-talet. Han har skrivit böcker för såväl barn och ungdomar som för vuxna. Flera av hans berättelser kan definieras som ’Fantasy’ och ’Skräck’.