Den hand som först höll min av Maggie O’Farrell

I Den hand som först höll min (2015) pendlar handlingen mellan ett samtida medelklass-London och 1950- och 1960-talets bohemiska Londonkvarter. Berättelsens början sammanfaller med inledningen på en passionerad kärlekshistoria mellan en ung kvinna som vill lämna landsbygden för London och en man i yngre medelåldern med en MG, skräddarsydda kläder, handsydda skor och ett brinnande intresse för konst. Deras namn är Lexie och Innes, och de finner varandra i en tid som inte bara präglas av färska trauman från andra världskriget, utan också sjuder av lust, kreativitet och framtidstro. Innes är redaktör för en tidskrift om konst, och låter anställa Lexie. Hon utvecklas snabbt till en driven och orädd skribent, och tillsammans blir de ett givet inslag på Londons konstscen. I vårt nutida London möter vi Elina och Ted som även de är kulturarbetare, men som nyblivna föräldrar lever de ett annat liv än Lexie och Innes. Elina är svag efter en förlossning som nästan kostade henne livet. Ted oroar sig för henne, och hamnar i en livskris när faderskapet river upp minnesbilder av något ouppklarat från Teds egen barndom. Maggie O’Farrell tar god tid på sig när hon lågmält berättar om de båda parens London-vardag. Det är långt mellan berättelsens dramatiska inslag, men sakta, sakta läggs ett pussel som låter läsaren ana att de två parens liv har med varandra att göra. Det är först mot slutet av berättelsen som dramatiken stiger, när Teds diffusa barndomsminnen visar sig ha koppling till Lexie och Innes. Det är inte en roman för den otålige, men jag finner vila och förtröstan i O’Farrells uppmärksamhet på vardagens rutiner, bryderier och omsorger.