Bunny av Mona Awad

 “Sometimes you have to kill your darlings, you know? In fact, that’s what we sometimes call them. Darlings”.   

Oroa dig inte Bunny, det är bara ett första utkast, en del av processen, säger de övriga till Samantha när mannen i mörkblå kostym plötsligt skriker med all sin kraft. Samantha kan omöjligt täcka för öronen, hon är som förstelnad medan dom andra täcker för öronen och skriket försvinner. Ut kommer inte en man, inte en kanin. Utan en hybrid, minnet av den mörkblå kostymen finns kvar och längst nacken finns en yxa. Täckt av blod.

Romanens berättare är Samantha Mackey, hon läser en master i Fine Arts på det prestigefyllda Warren University, i USA. Hon har aldrig känt att hon hör hemma på Warren, en plats där hon omges av rikemansbarn och elitism. Hon är en outsider...tills hon träffar Ava. Ava blir hennes flykt, hennes hem. Platsen där hon känner sig trygg och älskad. Trots relationen till Ava intresserar Samantha sig för en grupp tjejer i hennes workshopklass. Tjejerna kallar sig själva och varandra för "Bunny". En kväll hittar Samantha en inbjudan från "Bunnies", de vill bjuda in henne till en workshop. Efter den kvällen blir ingenting sig likt. Det är nu boken börjar bli mer lik en skräckbok blandat med magiska och oförklarliga inslag. Workshopen som Samantha deltar i skiljer sig från de i skolan, men på något sätt påminner de om varandra då båda aktiviteterna handlar om att förfina och utveckla sina skapelser och texter. 

Jag tror att alla som har producerat en text är bekant med termen “kill your darlings”, det blir passande och symboliskt när de även kallar sina hybrider för skapelser och att man ibland måste döda dem. Vilket dom gör i boken, oftast genom att sätta en yxa i nacken. Väldigt blodigt. Om de inte dödas, hamnar de i garderoben eller får jobb i stan. Ganska absurt. En kväll får Samantha frågan av Dutchess (hennes riktiga namn är Eleanor) om inte hon vill leda kvällens workshop och skapa en hybrid...   

Awads Bunny är en blandning mellan satir, skräck och magisk realism. Skräcklitteratur är vanligtvis inte något jag läser då jag har en livlig fantasi och är lite harig (no pun intended). Men Bunny är något annat än en skräckbok, den är konstig, fantasifylld och skrämmande på ett sätt som jag inte förväntade mig. Detta är en bok som jag ser framemot att läsa igen!   

Deras ryggar luktade så gott av Åsa Grennvall

 Jag har läst väldigt få grafiska romaner ska erkännas. Men något med den här gjorde mig nyfiken och ojoj, vilken smäll rakt in i hjärtat! Boken är en självbiografisk berättelse om Jenny, som växer upp i en familj oförmögen till att visa känslor och kärlek. Historien utspelar sig under 70 och 80-talet och fokuset ligger på relationen mellan Jenny och hennes föräldrar. Jennys familj är, som det ser ut, en helt vanlig familj. Men bakom stängda dörrar är allting helt annorlunda. Föräldrarna är där, men de finns inte där. De tittar men de ser inte. De hör men de lyssnar inte. Vid minsta känsloyttring vänds ryggarna bort. Jenny förväntas lära sig allting själv, att inte gråta, att inte vara bråkig, inte ifrågasätta.

Historien inleds med att Jenny själv väntar sitt första barn. När hon plockar fram sin gamla spjälsäng ser hon att den är full med klösmärken. Då börjar hon tänka tillbaka på sin egen barndom. Hemmet och familjen är för de flesta en trygg punkt, men för Jenny är det inte så. Hon har visserligen mat på bordet och rena kläder, men tryggheten saknas. Den kärlek och omsorg hon går miste om under dagarna försöker hon ta igen under nätterna. Hon kryper upp i sängen hos sina sovande föräldrar och tankar närhet. Deras ryggar luktade så gott. 

Det är en väldigt ensam barndom som skildras. Jenny ser fram emot tisdagseftermiddagar då det är kyrkans barntimmar. Det är ett av ytterst få tillfällen Jenny får dela med sig av personliga berättelser, bli lyssnad på. Där får hon känna att hon spelar roll. Familjemönstret fortsätter genom Jennys tonår ända upp i vuxen ålder. Då tar hon itu med sina demoner.

Jennys historia går rakt in i hjärtat. Det är så otroligt sorglig läsning och det gör ont i mig när man förstår varför spjälsängen var full av klösmärken. Men trots att berättelsen är kantad av mörker är det ändå en resa mot det ljusa.  Att våga möta sitt eget mörker, att våga bryta mönster. Det är modigt på riktigt. 

Detta var en av mina starkaste läsupplevelser på länge. Fruktansvärd men så välskriven, välillustrerad och stark.