Den färglöse Herr Tazaki av Haruki Murakami

Jag vet inte om du brukar tänka så, men jag har ofta tänkt att uppburna författare som tar emot priser och står på Nobelprislistan år efter år är svåra att läsa. Oftast visar det sig inte vara så alls, tycker jag. Som i Murakamis fall. I år såg jag ett reportage från Japan när Nobelpriset delades ut och gråtande japaner besviket fick konstatera att det inte i heller i år blev ett pris till deras älskling. Jag vet inte om han någonsin kommer att få just det priset, men han skriver otroligt bra och inte alls svårtillgängligt. Det känns faktiskt som om han skriver direkt till mig. Jag gillar hans mer lågmälda romaner utan inslag av magisk realism bäst, som hans lysande debut Norwegian wood. Och den här som vi läste i bokcirkeln och som helt knockade mig med språket, berättelsen, karaktärerna, ja allt faktiskt. Vi får möta Tsukuru Tazaki som under skoltiden umgicks i en grupp av fem vänner, varav de övriga fyra hade namn där det ingick en färg. De var oskiljbara. Men så började Tsukuru på universitetet i Tokyo och en dag när han återvände på lovet så vill de övriga inte ses och inte heller berätta varför. Tsukuru hamnar i en svår existentiell kris som håller i sig i över ett år. När sedan många år har förflutit sedan den händelsen bestämmer sig Tsukuru för att ta reda på varför han blev utstött ur gemenskapen, det blir en både yttre och inre resa som vi som läsare får hänga med på. Det här är en roman som jag kommer att minnas hela livet, det kan man ju säga är den egentliga behållningen med riktigt bra böcker. Snyggt julrött omslag också, det passar ju perfekt!