The hate u give och Den underjordiska järnvägen.

När jag senast var i New York gick jag en guidad tur som hette ”The underground railroad”, det var namnet på det nätverk av människor och platser som hjälpte slavar att fly sydstaterna för friheten i norr och i den guidade turen fick vi möta flera av dessa platser och lära känna personer som riskerade sina liv för att hjälpa andra. Turen avslutades i ett gravmonument där slaveriets offer hedrades, vid uppförandet av en stor byggnad upptäcktes hundratusentals kroppar som var begravda utanför stadens portar eftersom bara vita fick begravas på kyrkogårdarna. Som så många gånger förr hjälpte berättelserna mig att förstå den fasaväckande historien, det oerhörda lidandet, skräcken och den totala avsaknaden av hopp. T.ex. så ägde slavägaren ditt barn från födseln och kunde göra vad han vill med hen. Jag förstod också att föreställningen om människors olika värde utifrån sin hudfärg är ett förhållandevis nytt påhitt som uppkom på grund av att slavägare var rädda för att deras gratis arbetskraft skulle organisera sig och göra upplopp.

Efter den upplevelsen har jag läst på mer om slaveriet och de svartas kamp för lika rättigheter. Jag har sett dokumentären ”I am not your negro” som kopplar ihop mördade medborgarrättsledare som Martin Luther King och Malcolm X med dagens polisvåld, dokumentären ”det 13:e tillägget” som berättar historien om det trettonde tillägget i USA:s konstitution som avskaffade slaveriet 1865, men med ett undantag: dömda fångar kan dömas till straffarbete. Det betyder att det amerikanska samhället fortsätter att utnyttja sin svarta befolkning och slaveriet har därmed kunnat fortgå ända fram till idag då straffarbete är en del av USA:s ekonomi. Hela fängelsevärlden har dessutom blivit en miljardindustri med över 2 miljoner fångar.

Jag har också läst ”Den underjordiska järnvägen” av Colson Whitehead som handlar om Cora som flyr med hjälp av den järnväg som med fiktionens hjälp finns på riktigt i romanen. Det mest slående med romanen förutom det ojämlika att inte få tillgång på bildning och inte få sina mest grundläggande behov tillfredsställda tyckte jag var hur blasé våldet skildras i boken. Folk kunde sitta och dricka te medan någon misshandlades till döds alldeles bredvid. Nu senast har jag läst ”The hate u give” av Angie Thomas som tar upp polisvåldet mot främst svarta ungdomar där ingen egentligen ställs till svars för dödsskjutningar och där segregationen förstärker utanförskapet.

I ”the hate u give” växer Starr upp i en svart förort, men hennes föräldrar har satt henne i en privatskola i stan för att ge henne rätt förutsättningar. Det innebär motsättningar för Starr, ingenstans kan hon riktigt vara sig själv och hennes två världar är väldigt åtskilda. När Starr är med sin barndomsvän Khalil när han oprovocerat skjuts ned av en vit polisman ställs hennes värld på ända. Det här är en väldigt angelägen bok om ett viktigt ämne. Dessutom är den välskriven och spännande med härliga karaktärer. Mycket våld men också mycket kärlek och värme.