Den sista kvinnan av Audur Ava Ólafsdóttir

Jag blev så himla glad när den här isländska kvinnan kom ut med en ny bok! Förra året läste jag hennes Rosa Candida och det var för mig en helt ny typ av läsupplevelse. Audur Ava Ólafsdóttir har ett helt unikt språk med en liksom absurd humor dolt mellan raderna och ett fantastiskt sätt att få huvudpersonerna att få kropp och liksom lysa upp sidorna i all sin mänsklighet, utsatthet och helt vanliga liv. Fast vissa karaktärer skymtar bara förbi, lite såsom det är i verkligheten.

I Rosa Candida får vi möta Lobbi som oväntat blir pappa väldigt ung och i Den sista kvinnan får vi möta Maria som plötsligt en nyår möts av den oväntade nyheten att hennes man och far till hennes små tvillingar har en sedan länge pågående relation med en man och lämnar henne där och då. Ungefär samtidigt kommer hennes okända far för att träffa henne och då kan det vara så att alla hennes närmaste helt skiftar i färg och byter skepnad. Den enda fasta punkten blir hennes granne Perla som är parterapeut och spökskriver deckare och kanske är inte hon den allra bästa personen att förlita sig på, eller?