De polyglotta älskarna av Lina Wolff

Mannens blick på kvinnan står i centrum i denna roman av Lina Wolff. Tre personer berättar sin historia om sökandet efter kärlek och njutning. Berättelserna hänger samman på ett subtilt sätt som inte uppdagas förrän i slutet. Författaren använder sig av en berättarteknik som är komplicerad men ändå så enkel i sin struktur. En bok att förundras över, bli irriterad på och tänka om.

Ellinor är 36 år och bor i Skåne, hon har inte lyckats träffa den rätte. Hon drömmer fortfarande om sin ungdomskärlek som kunde slåss och jaga. Hon har misslyckade förhållanden bakom sig och tänker att hon inte är den som kan sälja sig i skrift. Men trots det söker hon via en dejtingsejt efter en partner, ”en öm, men inte alltför öm, man”. Hon tar tåget till Stockholm och stannar en tid hos litteraturkritikern Calisto. Ellinor är tuff mitt i sin ensamhet, hon är inget offer.

Den andra karaktären är författaren Max Lamas och den person som sammanbinder dem. Han drömmer om den perfekta älskarinnan som kan tala alla hans språk. Han kan se att olika delar av de kvinnor han älskat med skulle kunna sammanstråla i den perfekta kvinnan. Hans fantasikvinna döper han till Lolita både ”tarvligt och vackert på samma gång”. På vägen och genom åren har han sårat och lämnat spillror efter sig.

Lucrezia dotterdotter till markisinnan Matilde Latini som enligt Lucrezia dog av brustet hjärta 2012. Och därmed försvann familjens själ. Det vill säga familjen hamnade i ekonomisk kris och fick sälja av sitt arv, inredning och palatset i Rom försvann ur deras ägo. Så nu bor Lucrezia i en trång lägenhet i ett område hon aldrig hade satt sin fot i innan 2012. Här trängs hon med kvarvarande rekvisita från sitt gamla liv, bland annat speglar som står lutade mot väggen för takhöjden är för låg. Nu vill advokaten också sälja sommarhuset, den sista spillran av hennes gamla liv. Det är då hon skriver brevet till Max Lamas.