Flickan som slutade tala av Yasmine Ghata

Flickan som slutade tala (2012) är utgiven på samma förlag som ger ut nobelpristagaren Patrick Modianos böcker i Sverige. I likhet med Modianos berättelser, är tonen eftertänksam och skådeplatsen Paris. Enligt texten på bokens baksida, är romanen självbiografisk. Perspektivet är en ung kvinnas. Hon berättar om hur hon som liten flicka upplevde tiden efter sin pappas död. Flickan och hennes mamma bor i en våning i Paris, där pappans frånvaro gör sig ständigt påmind. Mamman är författare och flyr sorgen genom att fiktionalisera den i ett romanprojekt. Flickan lämnas ensam med sin sorg och hanterar det genom att göra pappans närvaro levande genom de saker han har lämnat efter sig. Båda kan alltså sägas använda fantasin för att överbygga den ofattbara klyftan mellan att finnas och att inte göra det. Ur det perspektivet är Flickan som slutade tala en roman om nödvändigheten av fiktion, skrivande och berättelser. Det är också en roman om världsmedborgarskap och om det omöjliga i att dra definitiva gränser mellan människor utifrån nationalitet och historia. Bostaden beskrivs som en borgerlig Paris-våning med jakttroféer på väggarna, och pappan som en god patriark av gammaldags, västeuropeiskt snitt. Samtidigt är hans mamma från Turkiet och bosatt på den asiatiska sidan i Istanbul. Flickans mamma är väl etablerad i den franska kultureliten, men kommer ursprungligen från ett Libanon som var söndrat av krig när hon lämnade det. Flickan själv är uppvuxen med utsikt över takåsarna i Paris och har sitt sommarparadis på den franska Rivieran.