Bläckfisken av Christer Lundberg

Det är inte förvånande att skivbolaget Woah Dad!, som ger ut Håkan Hellströms musik, är inblandat i utgivningen av Bläckfisken (2015). I likhet med Hellströms låtar, kan romanens mytologisering av Göteborgsmiljöer fungera som bidrag till varumärket go:teborg. Naturligtvis kan Lundberg inte undvika att nämna Hellström vid ett par tillfällen i boken. Roligast blir det när Hellströms romantiserade Gullbergs kaj får möta ”verklighetens” dito, genom ögonen på två unga Håkan-fans, ditresta från Borås. Den typen av kontraster kan sägas känneteckna hela berättelsen, som bäst beskrivs som ett möte mellan diskbänksrealism, Jurassic World, noir, surrealism och komedi – med inslag av romantik! Vi får möta 34-åriga Jimmy som är arbetslös och bor hos sin mamma i Majorna i Göteborg. Sedan han som 19-åring trodde sig bevittna de förkolnade resterna av sin kriminellt belastade kompis stoppas i en liksäck, har Jimmy tillbringat all vaken tid framför World of Warcraft. Han tvingas bryta sin självvalda isolering när han erbjuds en praktikplats på Sjöfartsmuseet. Praktiken visar sig bli inkörsporten till en rad omtumlande händelser, minst sagt. Medan Jimmy ser praktikplatsen som ett första steg mot ett nytt, ordnat liv och försiktigt inleder en vänskap med en tjej i receptionen, har hans handläggare på Arbetsförmedlingen helt andra planer. Han vill att Jimmy ska föda upp en bläckfisk i ett av museets akvarier. Och det är inte med avsikt att kunna servera vännerna calamari fritti… Bläckfisken klassas som vuxenroman, men berättelsen har ett driv och en humor som gör att jag utan tvekan skulle sätta den i händerna på en läsovillig tonåring.