Ärren bär jag med stolthet av Emma Schols

 

Jag tycker tag i Oliwers och Albins händer och drar dem mot ytterdörren. Oliwers blick flackar och Albin biter frenetiskt på naglarna. Värmen från elden är olidlig. Ångesten griper tag i mig och jag skakar. 

Detta är de allra första orden i Emma Schols självbiografi, och det var här jag insåg att jag inte skulle kunna lägga ifrån mig boken om jag läste vidare. 

Kanske var det den där morbida nyfikenheten som tar tag i oss alla -- Schols skriver ju om någonting hemskt som de flesta av oss aldrig kommer att uppleva. Om hjältemod vi alla hoppas kunna visa och brutal smärta vi aldrig någonsin vill känna. Kanske läste jag febrilt vidare bara för att det var så galet att en människa kan gå igenom något sådant här. Vad det än var så läste jag i alla fall vidare; jag kunde inget annat. 

Morgonen den 3 september 2019 räddade nämligen Emma Schols livet på sina sex barn då familjens hus börjat brinna. Med svåra brännskador på 93% av kroppen fördes hon till sjukhus, och länge visste inte ens läkarna själva om hon skulle överleva. 

2022 utgav Emma Schols (med hjälp av fotograf och journalist Frida Funemyr) en självbiografi om händelsen, och visst var det den morbida nyfikenheten som fick mig att börja läsa; men det var ärligheten -- om branden, ångesten, smärtan, rädslan, barnen, familjen, dödslängtan, livsglädjen, kärleken, ett brustet hjärta, den oerhört svåra kampen ut från sjukhuset -- ja, allt hon upplevde, som fick mig att fortsätta. Som fick mig att skriva den här recensionen. 

Längre än vanligt är den, och med god anledning: detta är en bok som måste läsas, helt enkelt.