Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

I Sara Beischers förra roman, Det finns råttor överallt utom på Antarktis (2013), skildras skolvärlden ur elevperspektiv. I Mamma är bara lite trött (2016) skildras den ur lärarperspektiv. Inte i någon av berättelserna är framställningen av skolan smickrande. Tvärtom. Beischers iakttagelseförmåga är osviklig - och med en precis känsla för detaljer lyckas hon förmedla stämningar och situationer som många läsare bör kunna känna igen sig i. Huvudpersonen i Mamma är bara lite trött heter Minna och är lärare och småbarnsförälder. Hon har en rektor som är bra på att hålla budget och som uppmanar Minna att gå en chefskurs. Minna tackar ja till det - och till mycket annat. Hon kan inte säga nej, för hon är en person att lita på. Samtidigt är hon starkt påverkad av det medelklassiga statustänk som hennes närmsta vänkrets präglas av. Naturligtvis bryter hon ihop. Som läsare upplever jag sammanbrottet som en befrielse, efter den pressade situation som fram till dess har beskrivits. Den arbetsträning som sedan följer fyller emellertid på med nytt missmod. Skildringen av påtvingad samvaro i dystra fikarum, med "finfika" i form av industribakade frallor, är briljant. Lyckligtvis väljer en äldre kvinna, Iris, att ta sig an Minna. Minna är avvaktande, men påverkas och förändras ändå av Iris inställning till livet. Personligen tycker jag att det är både befriande och välkommet när Iris - som 63-årig, arbetslös konstnär, bosatt i en etta i ett illa sett bostadsområde - kommenterar en coachande föreläsning om "att lyckas" med att hon tycker att hon redan har lyckats i livet. En klockren kommentar till alla trendiga coacher som, när de ska hjälpa oss att lyckas, samtidigt insinuerar att vi inte är lyckade som vi är. Varför skulle vi annars behöva deras hjälp? Mamma är bara lite trött är en skarp samtidsskildring som manar till eftertanke och som jag förväntar mig får många läsare!

Skärvor av minnen av Laurie Halse Anderson

Hayley har flyttat runt med sin pappa Andy som arbetat som lastbilschaufför. För första gången på väldigt länge har de återvänt till hennes farmors hus och till staden de faktiskt en gång kallade sitt hem. Hennes pappa Andy har beslutat sig för att slå sig till ro och skaffa sig ett ”vanligt jobb”.  Hayley ser fram emot att gå sitt artonde skolår i High School istället för att få hemundervisning längs vägen. Gracie som bor på samma gata kommer över till henne när de flyttat in och för första gången på länge upplever Hayley att hon har en vän. I skolan möter hon snabbt Finn som ser henne på ett nytt sätt och trots motstånd från Hayleys sida börjar de umgås. Med vänner och fast tillvaro börjar Hayley trivas med livet. Men det blir inte så enkelt, hon får ta stort ansvar för sin pappa som lider av traumatiska upplevelser sedan han som soldat varit stationerad i Irak och Afghanistan. Han sover inte, är deprimerad, festar och dricker med grannen och lyckas inte behålla sitt jobb. Hayley får ta ett alldeles för stort ansvar för både sitt eget liv och sin pappas. Laurie Halse Andersson är en författare som inte undviker svåra ämnen, texten är lättillgänglig och beskriver fint relationer som är så starka att man ställer upp för varandra trots att man själv håller på att gå under. Beskrivningen av PTSD - posttraumatiskt stressyndrom och konsekvenserna av tillståndet när det svajar mellan bra och dåliga dagar är bra och man får en tydlig inblick i omgivningens situation. Det är en alltigenom gripande roman som trots allt inger hopp. Engelsk titel:  The impossible knife of memory.

Fågelburen av Lisa Jewell

I Fågelburen får vi lära känna familjen Bird. Mamma Lorelei, pappa Colin, tvillingarna Rhys och Rory, systrarna Meg och Beth som växer upp tillsammans på den engelska landsbygden. I ett vackert gammalt hus fyllt med kärlek och med en vindlande stor trädgård. Det är en lycklig barndom som oväntat och mycket tragiskt får ett abrupt slut. 16 år gammal tar Rhys livet av sig. Familjen splittras och drivs långt bort ifrån varandra. På olika sätt försöker de bearbeta det som har hänt och på olika sätt försöker de skapa ett liv för sig själva. Mamma Lorelei börjar tvångsmässigt samlar på saker, hon handlar mer än vad hon behöver och hon väljer att köpa saker istället för mat. Det slutar med att socialen blir inkopplad för hemmet blir en hälsorisk och Lorelei kan inte längre ta han om sig själv. Beth inleder en affär med Megs man och pappa Colin inleder ett förhållande med Rorys före detta flickvän Kayleigh. Rory avtjänar ett femårigt fängelsestraff för innehav av tung narkotika på ett fängelse i Krabi Thailand. Men någonting händer som tvingar dessa vilsna själar att ta kontakt med varandra och återvända hem till huset. I allt elände är det ändå en feelgood-roman.  

Som eld av Sara Lövestam

Sara Lövestam skriver för såväl vuxna som ungdomar. Dessutom skriver hon böcker tillhörande kategorin lättläst. Hon är alltså en författare med fingertoppskänsla för att anpassa språk till målgrupp. Som eld (2015) är inget undantag. Det är en ungdomsbok om sommarförälskelse mellan två tonåringar. Lövestam lyckas förena ett snabbt, effektivt berättande med känslan av långsamma sommardagar. Dramaturgiskt är berättelsen en konventionell kärleksberättelse med drag av Romeo och Julia. Innehållsmässigt lyfter den fram politiskt laddade frågor rörande normer och klasstillhörighet. Anna och Lollo träffas på en skärgårdsö sommaren mellan nian och gymnasiet. Anna har en liten sommarstuga på ön tillsammans med sin sjukpensionerade pappa. Lollos föräldrar har ett sommarhus i mångmiljonklassen på samma ö. Det förakt de två ungdomarna först känner för varandra förvandlas till ömsesidig nyfikenhet, när de börjar prata med varandra en varm kväll vid bryggan. När Anna berättar att hon är intresserad av tjejer istället för killar, börjar dessutom en förälskelse växa mellan dem. Lövestam menar att det är brist på kärleksberättelser som unga hbtq-personer kan känna igen sig i, och vill med Som eld bidra till att ändra på det. Jag tror att hon har lyckats, vilket dock inte betyder att hon exkluderar övriga läsare. Kärleksskildringen är universell och uppenbarar klasskillnader som den mänsklighetens tragedi de är.

Den röda adressboken av Sofia Lundberg

"Jag ger dig mina minnen. De är de finaste jag har." 

Doris sitter vid sitt köksbord, hon arrangerar saltkaret, medicindosetten och den röda adressboken i slitet läder. Hon arrangerar sakerna noga, de måste stå rakt och prydligt. Doris är 96 år och bor ensam på Bastugatan i Stockholm. Enda släktingen är hennes systers barnbarn Jenny som bor i USA. Efter ett fall och en mindre hjärtattack vill sjukhuset att hon ska in på ålderdomshem men Doris vägrar. Samtidigt känner Doris att livet är på väg att ta slut. Så med utgångspunkt från sin adressbok från 1928 börjar Doris skriva ned sina minnen, anteckningarna tänker hon ge till Jenny, den enda person som kommer att minnas Doris. Fram träder ett pärlband av människor som Doris mött och älskat namn som sedan länge är överstrukna i adressboken och i marginalen fått ordet DÖD. Vi får följa med på en resa till svunna tiders Stockholm, Paris och New York samtidigt är boken en påminnelse om vilken rikedom av livserfarenhet äldre människor bär inom sig. 

Atlas över avlägsna öar: femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka av Judith Schalansky

När Judith Schalansky växte upp i DDR drömde hon om att resa och kartorna blev hennes sätt. Hon blev fascinerad av kartor och började så småningom rita egna. Dessa små mästerverk är med i denna vackra bok, tillsammans med Judith Schalanskys underfundiga och fantasieggande historier om människor som befolkar och har befolkat dessa öar, upptäcktsresande, sällsynta djur, udda strapatser och äventyr. Resultatet är poetiskt, vackert och faktiskt helt fantastiskt.