Djupvattnet av Marit Sahlström

 

Det fanns ett hus berättar Morfar, ett hus som byggdes på sjöstranden och ägaren lyssnade inte på varningarna som sa att det var för nära sjön. Last efter last av grus och annat kördes dit och huset byggdes för att ganska snabbt glida neråt tills det helt var uppslukat av Djupvattnet, den superdjupa sjön där Morfar bor. Milo och hans familj åker dit på sommaren, det här varma, torra sommaren där inget är sig likt och alla gråter. Simon, Milos storebror håller sig isolerad på sitt rum och ingen kommer åt honom. Milo kämpar med svåra anfall då han förlorar medvetandet, men han försöker ändå skapa en vardag med bad och fiske. Han saknar sin kompis Zeke också, de verkar glida ifrån varandra med det som man inte kan tala om. Genom spelandet träffar han Phoenix och någonting börjar spira, någonting försiktigt läkande. Morfars granne Sirkka finns där också och Milo hjälper henne med att måla trappan och andra sysslor och långsamt närmar de sig sorgen. Sirkka förlorade sin man och sin femåriga dotter när det var skogsbrand, de kom helt enkelt inte hem igen efter att ha gått ut i skogen. Sirkka säger att ingenting är Milos fel och Milo förstår inte vad hon  menar. Han vill ju bara ha Simon tillbaka som det var förut.