Djupa Ro av Lisa Bjärbo

I det lilla samhället Ingelstad hittas en dag nittonåriga Jonathan död. Hans kropp ligger livlös vid badplatsen Djupa Ro, och när beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de till sin barndomsort. De säger att det är för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog lika mycket om att överleva. 

Det Lisa Björbo gör så bra är beskrivningen av hemvändande till barndomsorten. Hur komplext det är. Alla nya sammanhang man har som man vill berätta om men som faller platt. Man möts av kompakt tystnad. Totalt ointresse. Det är lättare att bara gå in i de roller man alltid har haft, och veva samma samtal som innan man åkte iväg. Komplexiteten i att sakna hela sammanhanget hemma, hela uppväxten, allt det trygga, trånga. Samtidigt som det är så skönt att ha lämnat skiten bakom sig, att det känns som en befrielse att vara på en annan plats. Som om det är lättare att andas där borta. 

Trots att det planlösa umgänget börjar gå dem på nerverna, är det värre att vara ensam än att vara där tillsammans. Alla mår skit, men ingen vet hur de ska göra för att må bättre, så ingen försöker ens. David funderar på det som polisen sa om Jonathans död, att han var full när han drunknade. Men David kan inte minnas att han någonsin sett Jonathan påverkad.