En vacker dag Tomas Bannerhed

Tomas Bannerhed skriver vackert och poetiskt om människans litenhet och naturens storhet. Han skriver om lockelsen med att vara i naturen. Om att slippa blicken på sig själv, den som förmedlas via andra, vad han inbillar sig att andra ser hos honom, hur de bedömer honom. Naturen struntar i vem jag är skriver Tomas, hur jag ser ut och därmed gör jag det själv också.
Boken börjar en tidig vårmorgon kl 03.32 och Tomas konstaterar att det trots allt är vackrast när det gryr. Överallt detta sjudande, sprittande, svävande liv. Ett ljus så rikt och varmt och mjukt. Synd bara att jag har inrättat mitt liv så att jag aldrig får uppleva det säger han. Det är i gryningen det märkvärdiga sker. Det är då det händer, innan dagen riktigt hunnit börja och man är som mest mottaglig för intryck, öppen och skör på samma gång. 
Tomas skriver att sedan han gick ut i naturen har livet blivit rikare, att han har fått skarpare ögon och lugnare nerver, kanske rentav blivit lite mer ödmjuk inför livets gåva. Naturen har blivit en lugn famn att söka sig till.
Författaren avslutar med en uppmaning: "detta går inte an! Att gå runt här på jorden i ett helt liv utan att veta vad träden och fåglarna och blommorna heter. Skaffa böcker och läs! Ut i skog och mark och se och hör!"