Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

I Sara Beischers förra roman, Det finns råttor överallt utom på Antarktis (2013), skildras skolvärlden ur elevperspektiv. I Mamma är bara lite trött (2016) skildras den ur lärarperspektiv. Inte i någon av berättelserna är framställningen av skolan smickrande. Tvärtom. Beischers iakttagelseförmåga är osviklig - och med en precis känsla för detaljer lyckas hon förmedla stämningar och situationer som många läsare bör kunna känna igen sig i. Huvudpersonen i Mamma är bara lite trött heter Minna och är lärare och småbarnsförälder. Hon har en rektor som är bra på att hålla budget och som uppmanar Minna att gå en chefskurs. Minna tackar ja till det - och till mycket annat. Hon kan inte säga nej, för hon är en person att lita på. Samtidigt är hon starkt påverkad av det medelklassiga statustänk som hennes närmsta vänkrets präglas av. Naturligtvis bryter hon ihop. Som läsare upplever jag sammanbrottet som en befrielse, efter den pressade situation som fram till dess har beskrivits. Den arbetsträning som sedan följer fyller emellertid på med nytt missmod. Skildringen av påtvingad samvaro i dystra fikarum, med "finfika" i form av industribakade frallor, är briljant. Lyckligtvis väljer en äldre kvinna, Iris, att ta sig an Minna. Minna är avvaktande, men påverkas och förändras ändå av Iris inställning till livet. Personligen tycker jag att det är både befriande och välkommet när Iris - som 63-årig, arbetslös konstnär, bosatt i en etta i ett illa sett bostadsområde - kommenterar en coachande föreläsning om "att lyckas" med att hon tycker att hon redan har lyckats i livet. En klockren kommentar till alla trendiga coacher som, när de ska hjälpa oss att lyckas, samtidigt insinuerar att vi inte är lyckade som vi är. Varför skulle vi annars behöva deras hjälp? Mamma är bara lite trött är en skarp samtidsskildring som manar till eftertanke och som jag förväntar mig får många läsare!