Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell

Precis som i Maggie O’Farrells roman Den hand som först höll min, ges vardagens trivialiteter stort utrymme i Sommaren utan regn (2014). Men medan vardagslunken i Den hand som först höll min kräver en läsare med tålamod, bjuder Sommaren utan regn på ett romanbygge som oavbrutet manar läsaren att läsa vidare. Berättelsen inleds med att en äldre kvinna, Gretta Riordan, ser sin man, Robert, lämna hemmet för att köpa tidningen. Men Robert återvänder inte. Han försvinner. Det är dock inte den eventuella upplösningen på mysteriet med försvinnandet som lockar till fortsatt läsning. Det intressanta är istället de familjehemligheter som kommer till ytan när Grettas tre vuxna barn, Michael, Monica och Aoife, återsamlas i föräldrahemmet på grund av pappans försvinnande. Berättarperspektivet växlar mellan Gretta och de tre barnen. Alla fyra har sina egna erfarenheter, problem och hemligheter som påverkar hur de tolkar och tar sig an omvärlden och varandra. Skildringen av de missförstånd och den missämja som det ger upphov till resulterar i en finkänslig berättelse om mellanmänskliga relationer. O’Farrell lyckas beskriva det banala i familjen Riordans konflikter, utan att för den skull trivialisera dem. Som läsare förstår du att problemen är på största allvar för de berörda, samtidigt som du med lätthet ser att omsorgen familjemedlemmarna emellan sitter mycket djupare än konflikterna. Det är flera veckor sedan jag läste boken, men jag saknar fortfarande familjen Riordans sällskap.