Svinen av Carl-Johan Vallgren

Svinen (2015) är den andra boken i en serie thrillers som Carl-Johan Vallgren skriver under alias Lucifer. I likhet med Bulgakovs Mästaren och Margarita, skildrar Vallgren en mänsklighet som får djävulen att framstå som rättfärdig. Berättelsen saknar dock inte människor som försöker göra gott och handla rätt, men de kommer inte från platser där vi kanske förväntar oss att finna dem. Huvudpersonerna Katz och Jorma har växt upp på samhällets botten, där deras utsatthet har präglat deras förhållande till omvärlden. När de konfronterar samvetslösa kriminella personer som har gjort sig mer än väl förtjänta av epitetet ”svin”, utövar de våld värdigt Travis Bickle i filmen Taxi Driver. Trots det, uppfattar jag Katz och Jorma tillhöra det fåtal karaktärer i berättelsen som har relativt väl fungerande moraliska kompass.
     Katz och Jorma, samt åklagaren Eva, blev vänner i tonåren, då de slogs för sin existens på anstalter och i fosterhem. Av olika skäl, skildes deras vägar sedan åt, men när slumpen vill att de återförenas ett par decennier senare, visar det sig att lojaliteten dem emellan är orubblig. I ett Stockholm där en dödlig fiende alltid kan misstänkas ha antagit skepnaden av vän, blir Katz, Jorma och Eva bokstavligt varandras livlinor. I Svinen snubblar de, från varsitt håll, in i ett kriminellt nätverk som ägnar sig åt människohandel. Nätverket visar sig ha förgreningar bland såväl yrkeskriminella och ekonomiskt oberoende Östermalmsbohemer, som högt upp i rättsväsendet. Och i deras kundkrets påstås finnas kändisar från idrotts- och kulturvärlden, bland andra.
     Huruvida Vallgren har ambitionen att demaskera en perverterad maktelit utan samvete eller om han skriver fritt ur fantasin, vill jag låta vara osagt. Vad Vallgren emellertid gör, är att öppna läsarens ögon för skyddslösheten i ett liv som EU-migrant eller papperslös flykting. Och jag vill tro att han gör det avsiktligt - och av medmänsklighet.